måndag 14 november 2011

Vi kan alla lära av Dave och David


Jag har flera gånger varit hård mot Dave Mustaine på den här bloggen. Men nu ska karln få upprättelse. Vi medelålders män har alla nåt att lära av historien om Dave och David.

Ett hårdrocksbands historia, är ofta historien om den ensamme, medelålders mannen. Alla som sett filmen om Lemmy Kilmeister vet detta. Trots att han är en av de mest älskade metal-artisterna i världen, är han en övergiven människa. I en trång lägenhet i Los Angeles, skrotar han omkring bland prylarna i en överdimensionerad samling krigsklenoder. Ibland klär han sig i någon av de gamla uniformerna han köpt på sig genom åren. Varför har han inget bra svar på. Men han är ensam. Det är tydligt.

Lemmy är långt ifrån den ende. Listan över "band" som kuskar runt under en tre, fyra deciennier gammal logga och endast en kvarvarande originalmedlem i sättningen kan göras lång. Bara i senaste numret av Close Up läser jag om Misfits och Venom, där Jerry Only (passande namn) respektive Cronos stretar på i sina ensamheter. Och nyligen gjorde Billy Corgan ett förvirrat gig i Stockholm, under namnet Smashing Pumpkins. Ett gig som flera recensenter närmast beskrev som en förolämpning mot publiken.

Vi medelålders män är helt enkelt rätt risiga på att vårda våra vän-relationer. Mycket, mycket sämre än våra fruar, flickvänner och sambor. Handen på hjärtat, hur många riktiga vänner har du själv kvar nu när du fyllt 35? Hur många ringer dig mer än två gånger i månaden? Vem skulle du slagga hos om det tog slut med sambon?

Men så träder på scen in: Dave Mustaine. Denne man som förkroppsligat manlig isolering. Som varit den bittraste av de bittra. Som med åren gjorde sig till fiende med allt och alla, och till slut även med sin bäste vän, tillika basist, David Ellefson. I flera år låg de i fejd med varann om pengar och kontrakt. Men inte längre. Till sist insåg de, att vänskap är viktigare än stålar. De ringde varann, dom snackade ut och dom återförenades.

Dessutom vet vi ju alla, att Dave Mustaine även slutit fred med de forna antagonisterna i Metallica. Nu ryktas det till och med om nåt slags samarbete. På Ullevi i somras kramade de om varandra, Lars, James och Dave. Dom gjorde ett extranumer ihop. Kerry King i Slayer däremot, sket i extranumret. Förklaringen han gav efteråt var att Metallica självsvådligt bytt låt i sista sekund. King fick en hel del cred för sitt beteende. Det var rakryggat tyckte man. Varför ska man hålla på att buga för Metallica.

Men varför uppfatta det som att någon kryper? Är det inte mer rakryggat att föreslå en ny relation, än att bara dra? Kanske tyckte de som creddade King att det var skönt att deras idol är lika kass på relationer som de själva. Då behöver man ju inte känna sig så dålig själv liksom.

Tyvärr har ni fel i den analysen grabbar. Two wrongs never make a right. Du blir inte mindre ensam för att Kerry King snart är det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar