Tillbaka i Stockholm efter en helg i the Old Country, det vill säga min födelsestad Falkenberg. Mellan fredag och söndag lämnade hårdrockarpappan tillfälligt sin familj för ett återföreningsgig med sina gamla ungdomspolare, i Jens grymma sommarhus i Ugglarp.
Återföreningsgig av det här slaget kan gå lite hur som helst. Man vill inte göra en Black Sabbath och fastna i en massa obetydliga skitkonflikter från förr. Ej heller vill man bara leverera en massa gråtmild nostalgi eller helt enkelt framstå som gubbar som försöker vara unga (Läs Aerosmith i början av 1990-talet).
Tidernas kanske starkaste återförening inom hårdrocken stod Deep Purple för i början av 1980-talet med plattan Perfect Stranger. Det var inte långt ifrån den nivån jag och mina fem polare hamnade i helgen tycker jag.
Man har en lördag på sig. Det gör att setlistan blir lika sprängfylld som Gene Simmons trikåer. Mellan 12.30 och 02.15 hann vi med allt från sill-lunch och nakenbad till fyrkamp, grillning och midnattsbastu. Och givetvis en massa gamla minnen, men hela tiden blandat med historier från våra nuvarande liv.
Och så min egna personliga favorit, att jag efter många år åter fick chansen att jamma lite på akustisk gura tillsammans med min äldsta kompis, Toya. Numer professionell strängbändare och låtskrivare i Örebros eget Queensryche, Saint Deamon, vars nya hemsida ni kan se här. Han är grym Toya.
Allt som allt en eftermiddag, kväll och natt som sent ska glömmas. Tack ska ni ha, Toya, Jens, Manne, Love och Kalle. Det här får vi göra om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar