Redan efter frukost visade det sig att Tommy Gösta Lee bytt skepnad. Idag var han lika butter som Dave Mustaine på Big 4 på Ullevi. Inte blev det bättre av att han fick ett stort skrapsår på ena tån, förmodligen orsakat av en golvlist i hallen.
I det läget gäller det att sänka ambitionsnivån. Ingen kan räkna med att en bandmedlem ska gå från nämnde Mustaine till att bli David Lee Roth i en California Girls-video på en förmiddag. Lyckades i alla fall få honom i speldugligt skick med hjälp av 1 och 40 minuters sömn samt en burk hemlagad burkpasta. Runt 14-tiden var han såpass på humör att vår trio lyckades genomföra ett entimmes gig på Drakenparken i Tanto. Efter en banan skymtade till och med ett leende.
Väl hemma igen lirade jag och Vince Folke Neil den medföljande plattan från senaste Close Up Magazine. Vi lirade den i spelaren på vår lap top.
"Ta fram bilden" sa Folke missnöjt när gränssnittet i Windows Media Player endast visade ett grått fält som sa "Okänt album".
"Det finns ingen bild. Det är bara när man spelar i Spotify som det syns. När man spelar en riktig skiva får man kolla på omslaget", svarade jag.
"Omslaget", sa Folke. "Vad är det för något?"
"Det är pappret du håller i handen ..."
Endast tystnad följde. Började känna mig rätt gammal, typ Alice Cooper-gammal. Eller som hans storebrorsa.
***
Till sist en reflektion. Stod och kollade Pride-tåget i lördags. Det börjar allt mer få karaktären av en rullande mässa. Det känns som att snart sagt varenda sammanslutning i det här landet rullar sin logga genom stan under regnbågsfärgerna. Men var fanns hårdrockarna? Jag räknade till en (1) metal-tisha i hela tåget, en Metallica. I övrigt lös tyngre musiken med sin frånvaro helt (Att en tredjedel av grabbsen på Stockholm leathermens trailer såg ut som Rob Halford tycker jag inte riktigt räknas här, ej heller att en del transor förde tankarna till Paul Stanley i i videon till Tears are Fallin, som du kan kolla in här.) Skärpning till nästa år. Det måste ju finnas metallskallar som föredrar Michael Amott framför Angela Gossow, om man säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar